För några veckor sedan uppmärksammades den årliga nationella veckan mot rasism i Finland 18-24.3. Flödet på sociala medier var fullt med olika inlägg om antirasism, rasism och hur vi alla behöver och kan jobba tillsammans för att vårt samhälle på riktigt ska vara mer jämlikt för alla. Vi blev igen påminda om den dystra statistiken på hur personer med annan etnisk bakgrund än finländare och personer som rasifieras som icke-vita upplever rasism i vardagen och i strukturerna i vårt land. Nu har informationsflödet efter kampanjen kring rasism igen blivit lugnare. Men rasism som fenomen finns kvar och vi behöver fortsätta prata om det.
Luckan UngInfo får allt oftare förfrågningar från skolor runt om i Svenskfinland kring stöd med arbetet mot rasism i skolan. Även andra samarbetspartner som jobbar med ungas välmående har fått liknande förfrågningar. Det här är inte alls överraskande om vi ser på samhällsklimatet idag och en växande polarisering i samhällsdebatten. Skolan är ju, som man brukar säga, en mindre version av samhället. I skolan lär sig barn och unga – inte endast skolämnen – utan minst lika viktigt hur man kommunicerar, samverkar och existerar tillsammans med andra människor.
De svenskspråkiga skolorna i Finland är idag mer homogena då det kommer till hudfärg och etnisk bakgrund än många finskspråkiga skolor. En orsak till detta är att de flesta som flyttar till Finland integreras på finska. Detta betyder ju givetvis inte att det inte förekommer rasism även i svenskspråkiga skolor. Alla barn och unga, oberoende på skolans språk, växer upp i samma samhälle. Antirasism behöver förankras på alla nivåer i samhället. Rasism är en del av strukturerna som vi lever i och som våra barn och unga växer upp i. Därför är det viktigt att rasism och antirasism kontinuerligt diskuteras också i skolor.
Rasism är mer än rasistiska glåpord eller synlig utfrysning på grund av till exempel hudfärg eller språk. Ofta kan det handla om att personer som tillhör majoriteten inte identifierar de mer utåt sätt osynliga formerna av rasism, som t.ex. mikroaggression. Det är inte heller alltid lätt att identifiera frånvaro av något, som till exempel frånvaro av representation och dess betydelse om man själv inte hör till den minoriteten. Men alla kan lära sig mer och bli bättre på att se olika former av rasism och att aktivt agera antirasistiskt. Det ansvaret ligger inte på personer som till exempel blir rasifierade som icke-vita utan alla behövs med i arbetet mot rasism. Lika som män behövs med i arbete för jämställdhet mellan könen så behövs personer som rasifieras som vita med i arbetet mot rasism.
Vi behöver alltså alla prata om rasism trots att det är ett känsligt ämne som kan kännas obekvämt, svårt och trots att vi kanske är rädda för att säga fel. För vad är alternativet? Rasism finns här mitt ibland oss, vare sig vi pratar om det eller inte. Och dessvärre har problem inte en tendens att försvinna bara för att ingen pratar om dem. Genom Luckan UngInfos projekt Prata rasism! strävar vi till att tillsammans med elever, studerande och skolpersonal arbeta och lära oss mera om antirasism, hur man kan identifiera rasism både på strukturell- och individnivå och framför allt agera antirasistiskt.
Trots att informationsflödet efter kampanjen mot rasism igen blivit lugnare efter veckan mot rasism, måste det aktiva antirasistiska arbetet fortsätta. Så vare sig det är veckan mot rasism eller inte så behöver vi fortsätta prata om det.
Karolina Asén
Utbildningskoordinator, Luckan UngInfo
Projektet Prata rasism!
År 2024 jobbar Luckan UngInfo med projektet Prata rasism! som finansieras av Regionförvaltningsverket i Södra Finland. Inom projektet jobbar vi just nu med att arbeta ihop ett utbildningspaket för skolor (högstadiet och andra stadiet) där vi tillsammans med de unga och skolpersonalen kommer att behandla rasism och antirasism. Utbildningarna kommer att piloteras i några skolor under hösten 2024.