Melissas utbyte i München: Drömmen som blev verklig eller rädslan som avslöjades?

“Efter alla drömmar om att flytta utomlands och en lång antagningsprocess med så mycket komplikationer, har jag fått beskedet om en plats som utbytesstuderande i München, Tyskland under hösten 2019! Jag är så lycklig att jag kunde gråta.”

Citatet ovan är mitt dagboksinlägg från våren 2019. Jag heter Melissa, är 25 år gammal och studerar till socionom. Jag är bosatt i Helsingfors och kom hem i februari från mitt fem månader långa utbyte.

Mitt utbyte är en resa jag aldrig kommer att glömma. Fem intensiva månader fyllda med nya upplevelser, vänner, kulturer, studier och en helt annan vardag än jag är van vid. Mitt utbyte hade förstås även motgångar. Känslor av förvirring, saknad och ensamhet. Jag vill nu dela med mig lite av både det bästa och tyngsta under min tid utomlands.

Som person är jag utåtriktad och social, gillar att uppleva nya kulturer och känner pirr i magen av att göra något jag aldrig gjort förr. Jag har även bott utomlands förut under längre tider och flytten i sig kändes inte svår. Tyskland som land var nytt för mig, men det kändes tryggt för mig eftersom det ligger inom Europa. Min livssituation var även passande för ett utbyte och min attityd var rätt!

Under första månaden av mitt utbyte fick jag träffa så mycket nya människor, jämfört med den mängden nya personer jag vanligtvis skulle träffa under ett år i Finland. Jag kom bra överens med alla och vi gjorde roliga saker tillsammans som t.ex. dagsutflykter till nya städer, vandringshelger till Österrike och Schweiz och temafester. Jag hade även chansen att uppleva Oktoberfest. 16 dagar av allsång, dans och tysk prezel med sex miljoner människor från hela världen. Definitionen av den perfekta festivalen, ifall ni frågar mig. Utåt såg mitt utbyte händelserikt och livligt ut.

Men vad kände jag på insidan?

Så många gånger har jag hört av olika människor både före, under och efter mitt utbyte om hur otroligt roligt det var! Och hur de träffade sina respektive där! Eller fick en “utbytesfamilj”! Och hur de saknar utbytet så mycket!

Stunderna jag inte var omringad av nya kompisar, hög musik eller en ny stad fylldes med känslor av ensamhet. Att vara ensam förvandlades sakta men säkert till att känslan av ensamhet. I Finland hade jag bott med tre av mina nära vänner och i München flyttade jag ensam till en etta. Jag hade aldrig tidigare bott för mig själv. Jag önskar att jag kunde säga att jag trivdes, men då skulle jag ljuga. Jag vantrivdes att bo ensam. Jag gav mig inte tid att reflektera över min nya vardag, utan ett måste av att ha Netflix på i bakgrunden så jag inte behövde tänka. Det gav mig inte heller möjligheten att göra vad jag ville när som helst, utan en känsla av att ha misslyckats ifall jag inte hade program.

Utåt var det lätt att få ”utislivet” att se händelserikt och spännande ut. Det kändes även extra bra att lägga ut någonting på Instagram, eftersom den lilla extra uppmärksamheten fick mig att känna mig bättre i stunden. Jag ångrar ingenting, men jag önskar att jag förstått att jag inte var den enda som kände mig ensam. Jag önskar att jag hade fokuserat mig på orsakerna bakom de återuppkommande känslorna, istället för att fylla tystnaden. Hur naivt det än låter, så trodde jag att ingen annan kände samma sak som jag.

Därför vill jag nu säga till er som tagit tiden att läsa igenom denna text, att inte vara rädda för ensamhet. Ifall ni upplever det, under utbytet eller kanske nu när Finland är i undantagstillstånd, ta tag i den och fundera på orsakerna.

Att flytta utomlands gav mig så mycket goda minnen och jag lärde mig nya saker om mig själv och hur jag fungerar då jag inte har min familj och mina vänner nära. Mitt utbyte är något av det tuffaste jag någonsin gjort, men är otroligt stolt över att ha fått vara del av ett så fint och lärorikt äventyr.