Att jobba som gränsbevakare

Hejsan svejsan!

Mitt namn är Filip Wiberg och jag är en 25-årig Esbobo. Det talas ofta om att man skall närma sig studier och inlärning med ett öppet sinne och inte fokusera allt för mycket på en grej för att man vet inte vart man hamnar till slut. Detta är något som jag bra kan skriva under och som stämmer in på mitt liv. Har jobbat nu i 1,5 år som gränsbevakare vid finska vikens sjöbevakningsdistrikt. För 5 år sedan hade jag ingen klar syn på vad jag ville bli eller hur jag skulle ta mig vidare i studielivet och att jag hamnade just vid gränsen är delvis också en slump.

Är IB-student från Mattlidens gymnasium årsmodell 2009. Efter gymnasietiden visste jag inte riktigt vad jag ville fortsätta med. Det som intresserade mest under skoltiden var historia så det blev sig att jag flyttade iväg till Åbo för att studera historia på Åbo Akademi, trots att jag var ganska skoltrött. Studierna framskred ganska trögt och jag konstaterade fort att universitetsvärlden inte var något för mig. Redan under Åbotiden hade jag sökt både till polisskolan och till räddningsverket men blev inte antagen till någondera. Hade vid den här tiden ingen aning att det fanns något som Gränsbevakningsväsendet, men jag blev tipsad av en familjebekant och konstaterade att det lönar sig alltid att söka. Denna gång fick jag napp och blev antagen till gräns- och sjöbevakningsskolan vid Imatra. Utbildningen räckte 12 månader och sedan blev jag placerad vid Helsingfors-Vanda flygfält. Har under min korta karriär hunnit vara på kommendering vid Helsingfors hamn samt utomlands i Tallinn.

Gränsbevakningsväsendet är något av en hybridorganisation. Till dess uppgifter hör utförande av gränskontroller, sjöräddning samt också försvarsuppgifter. För tillfället är mina huvudsakliga uppgifter inom gränskontroll. Hit hör vanlig passkontroll, utlänningsövervakning samt allmän brottsbekämpning. Av naturliga orsaker görs också mycket samarbete med polisen och tullen.

Jobbet i sig är intressant och praktiskt inriktat. Till det bästa hör att man aldrig riktigt vet med säkerhet på morgonen när man far på jobb vad som kommer att hända. Man har förstås arbetstiderna som fungerar som en ram, men vad som händer under dagen kan variera väldigt mycket. Jobbet kommer naturligtvis med en hel del ansvar, villket är förståeligt med tanke på att man som militärtjänsteman brukar offentlig makt. Det är dock viktigt att komma ihåg att man jobbar med människor och det är människan som står i centrum. Således är gränsbevakningsmannens viktigaste redskap spelöga och sociala färdigheter. Uttrycket ”learning by doing” passar väldigt bra in här eftersom grundkursen för gräns- och sjöbevakare endast ger de grundläggande färdigheterna och kunnande som krävs. Resten får man lära sig med att jobba och göra själv inom de rättsliga ramarna som lagen ställer.

Som gränsbevakare möter man också en mängd olika sorters människor från olika kulturer med olika öden bakom sig. Det kräver också en viss finkänslighet och sinne för hur man skall bemöta olika människor. Man är ingalunda expert på detta när man blir färdig från grundkursen utan det är något som man får öva sig på varje dag. Detta hör till jobbets roliga sidor men också samtidigt till de mer krävande. De negativa sidorna med jobbet är de oregelbunda arbetstiderna som man ofta har (nätter, kvällar, helger, jul och nyår osv.) samt att man utsätts för en del kritik (ofta personlig), vilket är förståeligt med tanke på att man ibland hamnar inskränka på människors grundläggande rättigheter men det är något som man vänjer sig vid.

För sådana som vill ha variation under arbetsdagen, möjligheten att arbeta med människor samt ett yrke som har en ganska konkret inverkan på samhället kan jag varmt rekommendera Gränsbevakningsväsendet.

/Filip Wiberg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *