Vägen till barnträdgårdslärare

Jag kommer ihåg hur jag som 17-åring funderade på vad jag ville blir som stor. Min mamma svarade då att jag skulle passa som barnträdgårdslärare, ”aldrig i livet” tänkte jag då. Det var alltså ingen självklarhet att jag skulle studera till barnträdgårdslärare. Efter att jag skrivit studenten ville jag jobba med något kreativt och konstnärligt, att jobba på daghem kändes inte speciellt lockande. Istället studerade jag Visuell marknadsföring, även känt som dekoratör. Det var roligt, men inget jag kände att jag ville fortsätta med, istället fortsatte jag studera till make-up artist något jag redan från dag ett visste att jag inte skulle trivas med. På sidan om mina studier jobbade jag hos en familj med att sköta om deras lilla pojke. Jag märkte då att det kändes naturligt att vara med barn, det var intressant att få följa med hans utveckling, fundera på hur jag kunde stöda honom och se glädjen och ivern i barnet då han fick upptäcka sin omgivning och lära sig.

Efter detta år åkta jag till Australien och reste runt. Under denna resa började jag inse att det min mamma sa kanske inte var helt fel. Så när jag kom tillbaka till Finland sökte jag till Helsingfors Universitet för att studera småbarnspedagogik. Det kändes genast rätt. Jag insåg att jag nu studerade något som kändes viktigt, något som verkligen hade betydelse. Småbarnstiden är värdefull, varje barn är unikt och skall bli bemött med respekt för att få de bästa förutsättningarna i livet. Detta var och är något jag vill jobba för.

Självklart fanns det stunder under min studietid då jag ifråga satte mitt yrkesval och speciellt hur jag kunde erbjuda barnen en kvalitativ småbarnspedagogik på daghem när barngrupperna är stora och resurserna små. Men efter att jag väl kommit in i arbetslivet har jag inte ångrat mitt val en ända dag. Jag ser stora möjligheter i småbarnspedagogiken, som ett sätt att främja jämlikhet och likvärdighet. Något som är mer aktuellt just nu än på länge. Det är när barnen är små som de lär sig att respektera olikheter och att de själva men även människorna runt omkring dem är värdefulla just som de är.

Efter att jag blev färdig med mina studier fick jag jobb på ett härligt daghem där jag haft turen att lära mej av mer erfarna pedagoger, men framförallt av barnen. Att få ta del av barnens tankar och frågor, att få stöda dem i sitt lärande och se glädjen då de själva kan och hur de upptäcker omgivningen är otroligt belönande. Barnträdgårdslärar-yrket är inte lätt, men det är just jobbets mångsidighet och utmaningar som sporrar oss pedagoger till att ständigt utveckla oss i vårt arbete. Vi vuxna som finns i barnets liv, föräldrar och personalen på dagis, behöver samarbeta för att barnen skall ha en fin uppväxt. Verksamheten på daghemmet och de beslut vi vuxna gör skall alltid utgå från barnets bästa, detta kräver att vi är lyhörda inför barnens behov och intressen. Detta i sin tur kräver att vi ser och hör dem varje dag. Att barnen själva får vara med och påverka och aktivt ta del av sin dag är något vi behöver sträva efter. Detta väcker barnens nyfikenhet, när ett barn får upptäcka en skalbagge eller ett höstlöv ser de så mycket mer än vad vi vuxna gör. Att få ta del av denna upptäckarglädje och barnens sätt att lära sig är bland det mest belönande som finns.

Förutom allt detta som hör till min vardag som barnträdgårdslärare jobbar jag för tillfället också som daghemsföreståndare. Detta är en utmaning som kändes skrämmande men samtidigt kände jag att det var något jag ville prova på. Och känner man den känslan, då skall man nog ta an utmaningen! Det gjorde jag och det visade sig vara helt rätt. Ansvaret är stort men det är härligt att få utveckla verksamheten, fundera på vad som fungerar och vad som behöver ändras på. Ledarskap är inte lätt och jag lär mej av mina misstag, men jag försöker vara tydlig i mitt framförande, lyssna på personalen, lyfta fram deras styrkor och stöda dem i deras utveckling. Så länge jag och min personal jobbar för barnets bästa och bemöter barnen utifrån detta, så länge kan vi gå hem från jobbet och känna att det vi gör är meningsfullt och har en betydelse för morgondagens samhälle.

Och vad gäller min oro om att detta yrke inte är tillräckligt kreativt eller konstnärligt, ja ett mer kreativt yrke får man leta efter och vill vi att barnen uppskattar det vackra i världen behöver de någon som tillsammans med dem upptäcker det sköna som finns runt omkring oss. Kanske det är du?

/Hanna Ekholm

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *