Möjligheternas och ovisshetens socialpsykologi

Vad är socialpsykologi och vad kan man jobba med som socialpsykolog? Det är frågor jag ofta får svara på. Mitt svar brukar låta ungefär så här: Socialpsykologi är en blandning av psykologi och sociologi, och handlar om människors sociala beteende och om hur det sociala påverkar människor. Jag är ingen psykolog, det vill säga jag har inte behörighet att jobba som ”vanlig” psykolog. I en arbetsannons skulle det aldrig stå att de söker just en socialpsykolog utan man måste själv hitta sådana jobb som passar en. Socialpsykologer kan jobba med mycket olika saker, fältet är väldigt brett. Man kan t.ex. jobba med frågor gällande barn, unga och familjer, invandrare och flyktingar, personal, arbetsplatsvälmående och rekrytering. Man kan jobba inom tredje sektorn, i kommunen eller på företag. Man kan helt enkelt jobba med allt möjligt som har med människor att göra.

Djur och psykologi

När jag var i högstadieåldern och folk frågade vad jag vill jobba med när jag blir stor, svarade jag alltid lite svävande att jag inte vet, kanske något som har med djur att göra. Jag hade inte riktigt tänkt desto mera på vad jag ville jobba med som vuxen, hade inte några särskilda drömyrken. Men jag tog inte heller någon större stress över detta, att jag inte ännu hade några särskilda planer, utan jag tänkte att det nog klarnar med tiden. Och jag tyckte om djur, så jag tänkte att det ju kunde vara skoj att jobba med dem. Så blev det ändå inte. Eller på sätt och viss, människor är ju också en typ av djur; sociala djur dessutom.

I gymnasiet var mitt favoritämne psykologi. Det var de kurser jag såg mest framemot och till de prov jag tyckte det var roligt att läsa. Jag tyckte det var spännande att lära sig om hur människan fungerar och vad allt som påverkar vårt beteende och våra tankar. När det sedan blev dags att börja bestämma sig för vart man skulle söka sig efter gymnasiet, var jag fortfarande ganska osäker på vad jag riktigt ville bli som stor. I skolan berättades om olika alternativ men inget kändes riktigt som min grej. Psykologi intresserade men det kändes ändå inte som att jag ville bli en psykolog som bara satt och hörde på folks problem (det var så jag såg på det då, idag vet jag att psykologer kan göra mycket mer än bara det). Jag kommer ihåg att jag en dag satt hemma och googlade olika studieinriktningar och av en slump råkade hitta info om ämnet socialpsykologi på Soc&koms (Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet) hemsidor. Jag blev genast mycket intresserad och beslöt mig för att söka in dit. Och in kom jag också, inträdesprovet kändes ganska lätt efter att just ha läst till studentskrivningarna i psykologi. Så det blev flytt till huvudstaden och studier vid Soc&kom för min del. Ett val jag varit mycket nöjd med. Visst alla stunder och alla kurser vid universitetet har inte varit jätte bra och jätte givande, men på det stora hela var jag under hela studietiden nöjd med mina studier och mitt val av inriktning. Tror att det är viktigt att själva studieämnet alltid ska kännas intressant även om varje kurs inte alltid känns jätte intressant.

Tankar under studietiden

Under studietiden funderade vi alla förstås över vad man riktigt skall jobba med sedan när man har studerat färdigt. Vi var på studiebesök med ämnesföreningen och hörde berättelser av färdiga socialpsykologer. Även om man inte behöver veta exakt vad man vill jobba med efter att man blivit färdig tror jag ändå det är viktigt att man har lite koll på vilka möjligheter som finns. Så att det inte kommer som en överraskning sedan när man utexamineras vilka jobbmöjligheter som finns, vad just ens utbildning leder till för jobb.

Jag vet att många under studietiden såg det som en dålig sak att vi som socialpsykologer inte får någon viss behörighet, att det är ganska öppet vad exakt vi kan jobba med som utexaminerade. Ovissheten kring var vi riktigt skulle placera oss var skrämmande. Men samtidigt är det även enligt mig en fördel att få ha så många valmöjligheter. Märker man att någon inriktning inte är så givande att jobba med som man tänkte kan man i princip helt byta bransch utan att behöva skola om sig. Och bara för att man inte klart vet vad exakt man kommer jobba med sedan som utexaminerad betyder det inte att det inte finns passande jobb.

I början av studietiden var jag speciellt intresserad av frågor gällande organisationspsykologi, HR-frågor, ledarskap och rekrytering. Något som nog höll i sig under hela studietiden men vars intresse blivit litet mindre med tiden. Mitt andra intresseområde som inte var lika starkt i början men som vuxit till sig under åren, är frågor gällande barn, ungdomar och familjer. Jag har läst kurser inom båda områdena och helst av allt skulle jag i framtiden ha ett sådant jobb där jag kunde kombinera dem båda, kanske i form av förman för ett team som jobbar med barn och/eller unga.

Under studietiden jobbade jag vid sidan av studierna bland annat som inhoppare på dagis och eftis. Jag jobbade även som barnledare på anpassningskurser för familjer med barn med specialbehov. Många somrar och även övriga skollov spenderade jag på ett kryssningsfartyg som lekledare och senare även som kryssningsvärdinna. Jag valde att göra min studiepraktik mycket senare än vad som rekommenderades och det är jag nöjd med att jag gjorde. Man har mycket mer nytta av praktiken om man gör den i ett senare skede av studierna än i början. Jag gjorde min praktik på Folkhälsan, där jag främst följde med personalkoordinatorns jobb men jag bekantade mig även med Folkhälsans verksamhet för barn, unga och familjer. Tack vare praktiken fick jag även vikariera som personalkoordinator sedan efter att praktiken var avklarad.

 Ut i arbetslivet

Jag skrev min pro gradu -avhandling för en organisation och det är något jag rekommenderar. Via det får man kontakter, kan senare få jobb för den organisationen och så känns det mer givande att göra en studie någon har nytta av. När min gradu närmade sig färdig började jag kolla på vad det fanns för lediga jobb och sökte även några som jag tyckte lät intressanta och som att de passade min utbildning och bakgrund. Dock hade det hela studietiden pratats om att det inte är så lätt att få jobb som nyutexaminerad och vi var med mina studiekompisar ytterst medvetna om att det kan ta en tid innan man får jobb, att det blir en lång process att hitta jobb. Och det blev det också för många, men jag hade tur och råkade få ett jobb som utbildningsplanerare för föreningen Förebyggande rusmedelsarbete EHYT innan jag ens hade hunnit lämna in min gradu. Och jag skriver tur för att jag tror att ganska mycket hänger på tur när det gäller ens första ”riktiga jobb”. Det är nog svårt att få ett jobb när man inte ännu har någon egentlig erfarenhet. Men det lönar sig bara att skicka in ansökan till alla tänkbara ställen, också till sådana ställen som inte helt matchar ens utbildning och bakgrund. Det behöver inte handla om ens drömjobb direkt, man måste börja någonstans. Det är mycket lättare att sen söka sig vidare när man har något jobb som grund. Jag trivdes bra på EHYT och tyckte väldigt mycket om att jobba med ungdomar, men kände ändå att jag hellre ville jobba på en svenskspråkig arbetsplats så sökte några sådana jobb och fick även ett sådant, jobbar nu sedan tre månader tillbaka som projektkoordinator för FDUV (Förbundet De utvecklingsstördas väl). Så nu är jag där och så får man se var jag kommer jobba härnäst. Så här i början av sin ”karriär” tror jag mycket handlar om att hitta sin plats i arbetslivet, ta reda på vad exakt man vill jobba med, vad man trivs bäst med.

Under studietiden hade jag inte klart för mig vad exakt jag vill jobba med sedan när jag blir klar. Och det har jag nog inte nu heller, ca 1,5 år efter att jag utexaminerats. Men det behöver och kan man inte veta heller. Man ser vart livet tar en. Vilka intresseområden växer sig starkare under åren vilka blir svagare. Till vilka nya spår tar de jobb man har. Vart för den erfarenhet man får. Det kan bara tiden utvisa. Man behöver inte veta var man är om 10 år nu. Allt går inte att planera hur man än försöker, man måste lära sig leva med ovissheten. Men så länge jag får jobba med människor, de sociala djuren, blir det nog bra.

Sofia Sjöblom

Sofia är 27 år och har vuxit upp i Pargas, blivit student från Katedralskolan i Åbo 2008, inlett sina studier i socialpsykologi på Soc&kom hösten 2008 och blivit färdig Politices magister i början av år 2015. Under studietiden fungerade hon som ordförande för socialpsykologins ämnesförening i två år och var på utbyte till University of Kent i staden Canterbury i England.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *