Vad jag ska bli när jag blir stor

När jag gick i högstadiet hade jag inte riktigt någon aning om vad jag vill bli när jag blir stor, så det var naturligt för mig att välja gymnasiet istället för en yrkesutbildning. Min tanke var att jag i princip får tre år till på mig att komma på vad jag vill göra, men det visade sig att jag tre år senare fortfarande inte hade någon aning. Istället för att söka in till ett universitet valde jag därför en ettårig folkhögskoleutbildning i min hemstad Borgå. Under året hade jag möjlighet att pröva på en mängd olika ämnen, allt från film till nationalekonomi. Jag tog också några kurser i statskunskap, och märkte rätt fort att det var något jag verkligen var intresserad av. Jag insåg även att statskunskap är ett rätt allmänt ämne så genom att studera det får jag igen några år till på mig att hitta min grej och komma på vad jag vill bli när jag blir stor.

 

Eftersom kurserna jag läste i folkhögskolan arrangerades av Åbo Akademis öppna universitet var det rätt naturligt för mig att söka mig till Åbo för att studera där. Det visade sig att jag lärde mig minst lika mycket utanför föreläsningssalen som av själva studierna, främst genom att aktivt delta i olika studentföreningars aktiviteter. Vad som började som ett trevligt tidsfördriv vid sidan av studierna blev gradvis en allt större del av mitt liv, och via studentpolitiken aktiverade jag mig i Svenska folkpartiets ungdomsorganisation Svensk Ungdom (SU). Jag blev invald i studentkårens styrelse i slutskedet av mina studier, och efter ett år i kårstyrelsen började jag jobba som politisk sekreterare (ungefär verksamhetsledare) för SU i Åboland. Mina uppgifter gick ut på att sköta verksamheten i Åbo med omnejd och att fungera som SU:s internationella sekreterare.

 

Jag lyckades slutföra mina studier medan jag jobbade på SU, och efter riksdagsvalet 2011 blev jag uppmanad att söka ett jobb som riksdagsassistent för en av Sfp:s riksdagsledamöter, Mikaela Nylander. Jag sökte och fick jobbet, och jobbade sammanlagt tre år i riksdagen. Det var väldigt intressant, speciellt som Mikaela var ordförande för svenska riksdagsgruppen så jag fick jobba med en bred palett av olika frågor. Som riksdagsassistent hjälper man riksdagsledamoten med bakgrundsarbete, ordnar möten, skriver tal och utkast till insändare och kolumner, bland annat.

 

Medan jag jobbade i riksdagen var jag även aktiv inom SU, speciellt på det internationella planet. Jag fungerade som ordförande för det internationella utskottet lite mer än ett år, och därefter var jag även styrelsemedlem ett år. Det är ändå det internationella arbetet som alltid intresserat mig mest, och jag fick även möjligheten att representera SU i Finlands ungdomssamarbete Allians rf:s internationella utskott, där jag var viceordförande med ansvar för Europa ett år och ordförande för utskottet ett år. Samtidigt aktiverade jag mig även i SU:s europeiska takorganisation European Liberal Youth LYMEC, där jag fungerade som intern revisor (verksamhetsgranskare) i två år och sedan år 2014 sitter i styrelsen som skattmästare, alltså den som sköter ekonomin. En stor del av de kunskaper och färdigheter jag har idag, och behöver i mitt jobb, har jag lärt mig via och tack vare mitt engagemang i dessa organisationer.

 

Så vad är det jag gör nu? Jag jobbar som informatör på utrikesministeriet, vilket innebär att jag skickar pressmeddelanden, planerar ministeriets kommunikation, uppdaterar webbsidan och sociala medier. Jag hjälper också till med att ordna presskonferenser, deltar i mässor, bevakar media med mera. Jag började jobba på ministeriet nästan av misstag, då jag i absolut sista minuten sökte ett vikariat på Europainformationen inom utrikesministeriet och faktiskt fick jobbet. Jag har fortfarande inte riktigt kommit på vad jag vill bli när jag blir stor, men jag har insett att man kanske inte behöver göra det. Som min chef på Europainformationen sade: vissa människor kommer att fortsätta söka sin grej hela sitt liv, men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Man hinner med en hel del fina upplevelser på vägen och lär sig nya saker hela tiden, vilket gör att man utvecklas som människa. Och det är kanske sist och slutligen viktigare än att veta vad man ska bli när man blir stor.

 

Danica Vihinen

Informatör på utrikesministeriets enhet för aktualitetskommunikation

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *