Hur jag blev politisk tjänsteman

Efter gymnasiet så ville jag flytta bort från min hemstad, Helsingfors, eftersom jag dels helt enkelt ville flytta bort hemifrån men också tyckte att det skulle vara roligt att träffa helt nya människor. Åbo var bekant för mig från tidigare eftersom mina morföräldrar bott där så det kändes som ett tryggt val. Jag valde Ekonomisk- statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi eftersom jag fick en bra bild av ämnet då jag deltog i Nylands Nations abiturient-info i Åbo. Politices Magister kändes som en passligt bred examen för mig som inte riktigt visste vad jag ville bli som stor, men definitivt visste att jag inte ville ha ett konkret yrke; jag tänkte att jag lätt kunde bli uttråkad om jag skulle syssla med samma sak hela livet ut!

Jag blev genast aktiv i ämnesföreningen, SF-klubben, och var ordförande för styrelsen under mitt andra och tredje studieår. Efter året i SF-klubbens styrelse så blev jag vald till Åbo Akademis Studentkårs styrelse som Inrikes- och motionsansvarig. Det var ungefär i det här skedet som jag kunde konstatera att jag tyckte att det var roligt att få vara med och påverka! I samma veva så bestämde jag mig för att min drömarbetsplats var riksdagen. Jag hade en uppfattning om att ett jobb på riksdagen skulle vara lättare att få om jag tillhörde ett politiskt parti. Jag valde att bli medlem av Svensk Ungdom och Svenska folkpartiet efter att ha vägt det alternativet mot de Gröna, som var mitt andra alternativ. En stor orsak till att jag valde just SFP så var nog språket. Idag är jag också glad för mitt val på grund av den liberala politik som partiet för; och som jag själv får vara med om att utforma!

Då jag blev aktiv i Svensk Ungdom så deltog jag genast i Förbundskongressen. På den så blev jag vald till förbundsstyrelsen och Högskolepolitiska utskottets ordförande och snart till kretsordförande för SU i Helsingfors. I samma veva så ställde jag också upp i mitt första nationella val. Jag har alltid haft lätt för att tacka ja till uppdrag, oftast också utan att egentligen tänka efter exakt vad det är som jag tackar ja till. Jag har lycklig nog att ha människor runt mig som har bett mig ställa upp till olika uppdrag och jag har inte själv egentligen behövt anmäla mitt intresse för dem. Många uppdrag har jag inte varit medveten om mitt eget intresse för, innan någon bett mig ställa upp. Jag tycker att båda sidorna egentligen är lika viktiga; att man själv tar initiativ och säger högt att man är intresserad av ett uppdrag och att det finns människor runt en som uppmuntrar till att våga ställa upp. I min karriär så har jag gjort båda, och mitt drömjobb, det på riksdagen, så fick jag till följd av att jag själv var aktiv och sa att jag var intresserad av att jobba där.

Mitt första jobb inom politik så var assistent till riksdagsledamot Christina Gestrin. Jag hade hört om jobbet via kompisar på SU och tror att jag inte skulle ha vetat om att det här jobbet ens var ledigt om jag inte skulle ha tillhört samma parti som Christina Gestrin. Riksdagen var en fantastiks arbetsplats och jag kom att jobba där i fyra år. Under den tiden så fick jag också jobba som sekreterare för Mittengruppen i Nordiska rådet, ett jobb som jag definitivt inte skulle ha fått om jag inte skulle ha varit assistent åt Christina.

Just nu jobbar jag som kontaktchef för Svenska folkpartiet i Helsingfors. Det här jobbet ombads jag söka.

Under studietiden så hann jag också jobba i London i sex månader, som praktikant på Liberal Internationals huvudkontor där. Praktikplatsen fick jag via Liberal praktik som är ett av Svenska kulturfondens projekt. Det var i och med den här praktikperioden som jag blev ännu mer övertygad om min egen politiska ideologi och det är nog därför som jag idag jobbar på SFP.

Jag vill vara med och påverka och det tycker jag att jag kan göra som politisk tjänsteman.

 

Johanna Sandberg, kontaktchef på SFP

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *