Röda byxor och blåljusförsedda paketbilar

Det ligger en trygghetskänsla i vårt kollektiva bakhuvud. Vi känner en vag känsla av säkerhet eftersom vi vet att det alltid finns någon annan som i sista hand ser till att vi hålls vid liv, trygga och med våra ägodelar i behåll. ”Någon annan” är idag de tappra män och kvinnor i räddnings-, polis- och akutvårdstjänsten som dygnet runt är beredda på att rycka ut och rädda oss från faror vi återigen utsatt oss själva för. Av dessa valde jag den sistnämnda som min egen karriär och jag hamnade dit genom att studera akutvård i yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors.

För tillfället jobbar jag som förstavårdare för Västra Nylands räddningsverk i Esbo och Kyrkslätt. I mitt dagliga arbete möter jag akutinsjuknade människor, bland annat unga och gamla, olycksoffer, människor som inte längre klarar av sitt dagliga liv på egen hand och uteliggare som ringer 112 för att nödnumret och räddningstjänsterna är de enda sociala kontakterna de har kvar. Den första bilden som dyker upp i huvudet hos de flesta då de tänker på förstavårdarens arbete är antagligen en ambulans som med ylande sirener och blinkande blåljus rusar mot sjukhuset under tiden som förstavårdaren utför en förtvivlad kamp mot döden för att rädda det olyckliga olycksoffret på båren. Detta är förstås vardag (spår av nonchalant sarkasm här), men det är bara en liten del av arbetet. Varje dag möter vi människor som upplever världen som så tung och omöjlig att de inte ser någon annan utväg än att göra sig själva illa, svårt sjuka patienter som accepterat sitt öde men vars anhöriga inte kan släppa taget och andra exempel på otrolig orättvisa som vi efter uppdraget skakar av oss och går vidare. Trots det får vi då och då en överväldigande känsla av framgång eller den ovärderliga vetskapen om att våra handlingar gjort att en människa överlevt.

Det dagliga arbetet varierar lite från en arbetsplats till en annan, men i regel börjar man skiftet med att gå igenom utrustningen, dvs. ambulansen och den lilla intensivvårdsavdelningen som finns inne i den. Under skiftet är man hela tiden beredd på att rycka ut inom 60 sekunder från det att alarmet går på, och då man inte är ute på ett uppdrag finns det oftast andra dagliga sysslor som skall utföras, bl.a. beställningar, utbildningstillfällen och… ja, även städning. Arbetstiderna varierar stort arbetsplatser emellan, på min arbetsplats arbetar vi, med undantagstillstånd, i 24 timmars skift (24 timmar arbete, 72 timmar ledigt), men också tvåskiftes och treskiftesarbete är möjligt. Under långa arbetsskift har man i allmänhet möjlighet att vila om uppdragen så tillåter, och i synnerhet räddningsverken brukar erbjuda goda möjligheter till fysisk träning. Att hålla sig i fysiskt gott skick är nödvändigt, inte bara för att orka med vakande nätter och för att kunna återhämta sig mellan arbetsskiften, utan också eftersom patienter sällan är kloka nog att falla eller få sjukdomsanfall på sådana ställen där man på ett ergonomiskt och säkert sätt kan lyfta dem. Sedan får man bära ner dem från sjunde våningen eftersom hissen är så trång att endast en hungerstrejkande Mahatma Gandhi kan ta sig in.

Orsaken till varför vi dejourerar i 60 sekunders beredskap är ju naturligtvis utryckningarna. Ambulanser rycker ut för både brådskande och icke-så-brådskande fall, dygnet runt och i alla väder och omständigheter. Uppdragen kan variera från de kritiska, t.ex. hjärtinfarkt, återupplivning eller svårt skadade olyckspatienter, till de icke-kritiska, t.ex. att förflytta någon från ett sjukhus till ett annat eller skjutsa en åldring till sjukhuset på grund av att denne inte själv kan ta sig dit. En del av uppdragen leder inte till någon vård eller transport till sjukhuset överhuvudtaget och kan i stället handla om ofarliga tillstånd som är obekanta för patienten. Akutvård handlar alltså inte mera om ”sjuktransport” vilket det gjort tidigare.

Sedan har vi de kritiska patienterna som alla förstavårdarstudenter drömmer (eller mardrömmer) om. Hjärtinfarkter, hjärnblödningar, trafikolyckor, någon som blivit knivhuggen – det finns många situationer där några minuter faktiskt spelar en avgörande roll och där ett välfungerande akutvårdssystem kan avgöra en människas överlevnad eller framtida livskvalitet. Det är hos dessa patienter som den fyraåriga förstavårdarutbildningen verkligen testas, då vi hemma hos patienten utför livräddande åtgärder som inte annars får utföras av någon annan än en specialläkare. Vi är hela tiden medvetna om att ingreppen vi gör även kan ha livsfarliga konsekvenser för patienten och vi måste konstant väga riskerna mot nyttan. Och även fast vi rycker ut så snabbt som möjligt, har den bästa utbildningen, den längsta erfarenheten, miljontals euro och avancerad utrustning så når vi inte alla i tid. Då måste vi i stället ta emot de anhörigas sorg, frustration och vrede för att sedan skaka det av oss och gå vidare.

Niko L.
Förstavårdare

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *