Förverkliga dina drömmar genom att jobba hårt

När jag var sju år såg jag för första gången en hovslagare arbeta. Han var en liten och senig medelålders gubbe,
som bar sitt tunga städ till och från bilen med en energi som jag sällan tidigare bevittnat. När skolan började på hösten skodde jag mina kompisar, om och om igen. För mig var hovslagare någonting av det tuffaste man kunde bli.

Under hela min skoltid tog jag hand om och red andras hästar och sommarjobbade i olika stall. När gymnasiet var på slutrakan höll jag till i ett stall där ägaren också arbetade som hovslagare. Vi pratade om mina framtidsplaner och jag berättade att jag alltid velat bli hovslagare. Stallägaren blev ivrig och lånade några hovslagarböcker åt mig, och lät mig
se på när han skodde sina egna hästar. Han tipsade också om veckoslutskurser på Hevosopisto i Ypäjä, där man lär sig slå på skor som hästen har tappat. Intresserad som jag var ringde jag genast till Hevosopisto för att anmäla mig till en sådan kurs. Svaret var ett ogästvänligt ”det är jättelång kö till veckoslutskurserna”, men jag svarade att skriv in mig sist
i kön då. Det tog inte många veckor innan Hevosopisto på nytt hörde av sig och erbjöd en plats på en veckoslutskurs.

Jag sökte till Hevosopisto efter gymnasiet, och blev antagen till hästskötarutbildningen. Efter ett års grundkurs specialiserade jag mig till hovslagare. Jag blev färdig i januari 2006, och jobbade därefter som hästskötare i några månader. Jag ville pröva mina vingar och blev privat näringsidkare i april samma år. Firman hette Hovslagare S.Wikgren. Jag annonserade i ett par tidningar och blev nerringd direkt. Det är konstant brist på kompetenta hovslagare i
Egentliga Finland.

Hur kompetent jag var när jag började sko på egen hand var en annan sak. Utbildningen på Ypäjä var minst sagt bristfällig, och jag kände mig väldigt osäker i början. Jag kämpade några månader på egen hand, innan jag insåg
att jag måste networka med andra hovslagare om det ska bli någonting av mitt företagande. Jag kontaktade några som proffs, stallägaren jag tidigare nämnt och en kvinnlig hovslagare som skott i flera år, och fick åka med dem som lärling emellanåt. Jag blev mera självsäker och lärde mig mycket. Med tiden samlade jag på mig så många kunder, att jag kunde livnära mig bara på min hovslagning. Jag blev inte rik på det, men jag fick hyran betald och mat på bordet.

Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle börja sko på heltid. Jag hade mognat en del under åren på Hevosopisto och kände mig färdig att börja studera något annat på yrkeshögskolenivå, och tänkte att jag kunde finansiera studierna med att sko några hästar då och då. Jag hade funderat på att bli näringsterapeut eller något liknande. Men jag bara halkade in på hovslagningen, och när det gick så bra så fortsatte jag. Det var ett både fysiskt och psykiskt väldigt tungt arbete, men jag är en en-samvarg och gillade att jobba ensam och vara min egen chef.

Jag skodde på heltid och livnärde mig på min firma i sex år. Men sen fick jag nog. Jag fick ansträngningsskador i höger arm av allt smidande, och borde operera armen eller ta en väldigt lång sjukledighet för att bli frisk igen. Som företagare är långa sjukledigheter dyra ifall man inte är väldigt bra försäkrad. När man är privat näringsidkare tjänar man just så mycket pengar som man arbetar för. Åker man på semester eller tar sjukledigt kommer det inte in några pengar på kontot heller. Men till sist hade jag så ont i armen att jag måste ta kortisonsprutor och äta värkmedicin konstant och såg ingen annan utväg än att lägga ner firman. Det kändes bittert att avsluta någonting som varit en så stor del av mitt liv i flera år. Jag hatar att ge upp och brukar alltid kämpa in i det sista, så på ett sätt kändes det helt fel att lägga ner firman. Å andra sidan visste jag att jag inte kunde fortsätta.

En Plan B hade vuxit fram under hovslagaråren. Det började som en helt befängd idé, men ju mera jag lekte med tanken desto mera kändes idén som en möjlighet. Jag bestämde mig för att om jag inte kan arbeta som hovslagare mera, så vill jag bli polis.

Jag gick på en lämplighetsintervju på Åbo polisstation och några månader senare meddelade Polisyrkeshögskolan
att jag blivit antagen till urvalsprovet. Sedan började jag förbereda mig för inträdesprovet. Jag tränade till den fysiska delen av provet på förmiddagarna och pluggade till den skriftliga delen på eftermiddagarna. Urvalsprovet var krävande. Många sållades bort, men jag blev kallad till urvalsprovets andra del. Jag visste att om jag kom så här långt så var studieplatsen så gott som min. Andra delen av urvalsprovet bestod bl.a. av en intervju, och arbets- och lämplighetsintervjuer har alltid varit min starka sida. Jag blev kallad till läkarundersökning på sommaren och var en av de sexton av årets ansökande som blev antagna till den svenskspråkiga polisutbildningen i Tammerfors.

Det första året i skolan var väldigt givande och samtidigt väldigt tungt. Det var länge sedan jag studerat, och det tog tid att vänja sig. Jag var van att arbeta ensam, och att plötsligt kastas in i en klassmiljö där de flesta var nästan tio år yngre än mig var väldigt utmanande. Efter ett år i Polisyrkeshögskolan flyttade jag tillbaka till Åbo igen, där jag skulle arbeta under min praktikperiod. Ett tungt studieår hade fått mig att fundera på om polisarbetet ändå var riktigt rätt för mig. Arbetet kändes intressant, men jag hade svårt att passa in och få kompisar i skolan. Praktikperioden var ändå väldigt lyckad. Poliserna i Åbo tog emot mig med öppna armar, och jag kände mig välkommen. Jag fick prova på många olika sorters arbete på polisstationen och tyckte mycket om allt, men brottsutredningen var det jag gillade mest.

I skrivande stund har jag kommit tillbaka på praktik efter en sex veckors närstudieperiod i Tammerfors.
Jag praktiserar nu som brottsutredare i Reso och trivs med mitt jobb och mina kolleger. Jag har fortfarande problem med ansträngningsskadorna i höger arm, men det är någonting som jag kan leva med. Jag har lagt märke till att jag uppskattar fast lön, betald sjukledighet och semesterdagar, en lyx som många som bara arbetat som löntagare tar för given. Jag tycker fortfarande att en åtta timmars arbetsdag känns alldeles för kort, och har svårt att förstå mig på saker som semesterplanering, resedagpenning och skatteprocent. Jag ångrar inte mina år som egenföretagare, men jag saknar dem inte heller särskilt mycket. Jag är stolt över vad jag åstadkommit, men den tiden är bakom mig och jag går vidare mot nya utmaningar.

Så vad kan jag ge för råd till dig som nu sitter och funderar på vad du ska göra de närmaste åren?
Du kan förverkliga dina drömmar ifall du är beredd att arbeta hårt för det du vill uppnå. Ta initiativ och var aktiv.
Ingen kommer och hämtar dig från hemmasoffan och erbjuder dig en framtid, det är du som måste bygga den alldeles själv.

Sofia W

Hovslagare och blivande polis