Jag hade en plan…

Jag hade sedan ganska unga år en ganska tydlig bild av vad jag ville jobba med som vuxen.
Jag hade en lista som såg ut så här: simultantolk, jurist, arkeolog, diplomat, läkare och för att dryga ut studiemedlen flygvärdinna. Vid något skede bestämde jag mig ändå för att bli läkare.

Efter studentskrivningarna ville jag hålla ett mellanår, som sedan blev till två. Under mellanåren jobbade jag i laboratorium både på kärnkraftverket i min hemstad och HUCS. Det här med laboratorium satt ju helt rätt med tanke mitt blivande jobb. Tänkte jag! En dag satt jag och präntade in ben och senor och andra människokomponenter för att komma igenom inträdesprovet till medicinska och då, plötsligt, slog jag igen anatomiboken och bestämde mig för att bli präst. Följande dag ringde jag teologiska fakulteten i Åbo och frågade hur man ska gå tillväga för att bli präst.

Det blev en u-sväng

Jag kom in till teologiska fakulteten i Åbo och njöt av studierna. Jag fick studera allt som jag alltid varit intresserad av,
allt som hade med människor att göra, så gott som. Allt från de klassiska språken grekiska, hebreiska och latin
till filosofi, sociologi, teologi, förstås, och mitt huvudämne blev systematisk teologi med inriktning på religionsfilosofi och teologisk etik. Visst älskade jag studierna och såg också fram emot att blir färdig med dem så att jag skulle bli prästvigd, men nog hade jag ibland funderingar över hur jag ska klara av det jag hade gett mig in på. Skulle jag klara av alla begravningar, hade jag en tillräckligt stark tro, skulle jag kunna hjälpa människor i deras kriser, skulle jag klara av allt det jag tänkte mig att människor förväntar sig av präst. När de här tankarna kom kändes det nog inte riktigt lika roligt, snarare riktigt läskigt.

Drömmen, som jag inte ens förstått att drömma om, gick i uppfyllelse

Jag blev klar med mina studier och prästvigd och fick börja jobba i min drömförsamling och jag var kär.
Jag älskade jobbet som präst. Alla människomöten, både helt vardagliga och festliga, glada och sorgliga var det som jag gillade och gillar allra mest och att jag får föra vidare det budskap som kyrkan står för och som för mig är grunden i mitt liv. Det var nog pirrigt i början för allt hade man inte fått lära sig under studietiden. Det var nog lite som när jag fick mitt körkort och läraren sa att nu får du börja träna, jag som tänkt att jag skulle vara helt färdig bilförare när jag får kortet.

Idag jobbar jag i Pernå församling. Församlingen är tvåspråkig och har lite över 3000 medlemmar och området är väldigt vidsträckt. Att jobba i en liten församling har många fördelar. Man lär känna sina församlingsmedlemmar och man får jobba på ett brett område, vilket innebär att man kommer i kontakt med människor i alla åldrar. En helt vanlig arbetsvecka innehåller en eller flera gudstjänster, andakter i skolor eller åldringshem, arbetsmöte, förrättningar och förberedande samtal inför dem. Allt det här ska också förberedas och så tar byråkratin och förflyttningar mellan olika ställen sin tid. Det som verkar vara typiskt för präster är att ingen dag är sig lik. Ofta har man fina listor och planer
på hur dagen ska se ut och när man kommer hem på kvällen märker man att dagen blev något annat.
Präster har inte arbetstider så det är upp till var och en att se till att man inte jobbar för mycket, eller för lite.
Präster jobbar 5 dagar i veckan och har i regel ett veckoslut i månaden ledigt.

Jag upplever att jag hittat mitt drömyrke, en dröm som jag inte ens förstod att drömma, gick i uppfyllelse den dag jag blev präst. Visst, det finns dagar som är tunga, dagar som jag känner mig otillräcklig och liten och svag och speciellt då hjälper min tro mig att orka vidare. Också alla de människor som jag kommer i kontakt med ger mig kraft och ork
att jobba vidare. Prästens jobb ger ändå mer än det tar. Jag har ett budskap, som präglas framförallt av kärlek, att föra vidare och det är jag både stolt och tacksam över att jag får göra. Jag kunde inte tänka mig att göra något annat!

Minna Silfvergrén
Kaplan i Pernå församling