Inte bara r-terapi

Jag är talterapeut till yrket och så gott som alltid när jag säger att jag har studerat logopedi får jag lite förvånande miner och ett ”oj, hur kom du på att studera det?”.

Tyvärr har jag ingen bra historia att komma med, det enda jag minns är att när jag väl kom på det tog det inte länge
för mig att bestämma mig. Lättnaden var stor för det var inte alltför länge till studentskrivningarna och de fortsatta studierna hade varit ett stort frågetecken fram tills dess. Mitt problem hade varit att jag inte varit tillräckligt intresserad av någonting. Det enda ämnet jag egentligen tyckte om under gymnasiet var psykologi men kände ändå inte att psykologyrket var något för mig. Det jag däremot visste var att jag ville jobba med människor.

Sagt och gjort. Efter studentskrivningarna läste jag på inträdesprovslitteraturen som en tok, skrev inträdesprovet vid Åbo Akademi och blev kallad på intervju efter några veckor. Intervjuerna minns jag som trevliga diskussioner.
Tydligast minns jag frågan ”Vad skulle du göra om du hade all makt i världen?”. Fnissade inombords och kände mig som en deltagare i en misstävling. Sedan svettades jag i vad som kändes en evighet tills jag en dag hittade ett stort vitt kuvert i posten. Jag kom in! Hjälp, det här betydde att jag skulle flytta till Åbo och det var nog det största och kanske mest skrämmande med att börja studierna. Så här i efterhand känns det som om jag knappast kunde ha valt en bättre studiestad.

Att komma till logopedin vid Åbo Akademi var som att komma hem, om man får uttrycka sig så klyschigt.
Det var logopediutbildningens första år vid Åbo Akademi, vår klass på 12 personer var alltså de första att någonsin studera logopedi på svenska i Finland. Samtidigt som vi blev utbildningens provkaniner så fick vi nog en sådan specialbehandlig av våra underbara lärare. Så fast grundstudierna de första året var lite tråkiga så har jag bara fina minnen från den tiden.

Med åren blev studierna lyckligtvis intressantare och mer givande och så småningom förstod man varför man det första året måste sitta mellan 9-12 varje måndag och lyssna på en söt, men mindre sprittande, gammal gubbe
gå igenom fonetikens grunder.

Studierna blev som sagt bara intressantare och längs med åren avarbetade vi kurser om bland annat utvecklingen av och störningar i språk, tal och kommunikation, röststörningar, flerspråkighet, stamning, alternativ och kompletterande kommunikation, dysfagi (sväljningssvårigheter), afasi, utvecklings- och neuropsykologi, anatomi och fysiologi, foniatri, neurologi, audiologi. Och fast det ingick studier om artikulationsstörningar så är talterapi så mycket mer än bara träning av /r/ och /s/-fel. Utöver alla kurser ingick det flera praktiker i studierna, några korta och på slutet en fyra månader lång praktik på fältet. Dessutom skulle förstås en kandidat- och magistersavhandling skrivas för att till slut få kalla sig själv filosofiemagister.

Utbildningen går på 300 studiepoäng som man kan lyckas få ihop på ca fem år. Själv inledde jag studierna i augusti 2005 och fick pappren hem på posten i december 2011. I det skedet jobbade jag redan heltid.

Redan tidigt under studierna blev jag speciellt intresserad av neurologiska språkstöringar och problem med sväljningen. Till min stora lycka fick jag göra min långa praktik på Kottby rehabiliteringscenter för vuxna hjärn- och ryggmärgsskadade. Där blev jag sedan och har avarbetat flera vikariat sedan dess. Just nu är jag mammaledig.

Som med de flesta arbeten så finns det både positiva och negativa sidor med jobbet. Klientskalan på jobbet är stort.
Vi träffar allt från personer med lindriga hjärnskador som klarar av att leva relativt normalt till personer man inte ens får kontakt med, som bara ligger i sina sängar och kan varken röra på sig, tala eller äta själv. Klienterna med hjärnskador har oftast varit i någon olycka eller fått en stroke medan de ryggmärsskadade oftast fått sin skada i en olycka.
Givetvis finns det också klienter med både hjärn- och ryggmärgsskada. Det är tungt att se personer i sin egen ålder
svårt skadade. Lyckligtvis får man en viss distans till arbetet och hur sjukt det än låter så vänjer man sig på något sätt. Däremot blir man väldigt medveten om livets faror och realiteter. Skulle till exempel aldrig mera kunna tänka mig cykla utan cykelhjälm.

Klienterna kommer till rehabiliteringscentret för varierande långa rehabiliteringsperioder, en del stannar bara ett par veckor medan andra stannar i flera månader. Till mitt jobb hör bedömning och rehabilitering av personers tal-, kommunikations- och sväljningssvårigheter. Vi gör test, tränar olika färdigheter samt observerar och diskuterar individuellt och i grupp. Till mitt jobb hör också att planera behandling och att skriva utlåtanden och dessutom deltar jag nästan dagligen i något möte. Vi arbetar i team som enligt klientens behov består av en läkare, en sjukskötare/närvårdare, en fysioterapeut, en ergoterapeut, en socialarbetare, en talterapeut och en psykolog/neuropsykolog. Det bästa med jobbet är när man märker att man verkligen åstadkommit något och klienten och man själv ser framsteg. Då vet man att man valt rätt.

Tills vidare har jag trivats med att jobba med vuxna men ser det också som en möjlighet att i framtiden jobba med barn, som så många talterapeuter gör. Som talterapeut är möjligheterna är många.

Malin Engström
Logoped