Pyjamas hela dagen

Att besluta sig för vad man skall bli när man blir stor är inte lätt. När jag var liten ville jag bli busschaufför.
I gymnasiet drömde jag om att bli jaktplanspilot, men tappade suget när jag hörde om hur litet flygtimmar finska piloter får. Jag funderade också på att bli dataingenjör, men det kändes litet tråkigt. Läkaryrket kändes som om det erbjöd något mer; en möjlighet att kombinera mitt intresse för naturvetenskap med min nyfikenhet för människor och deras problem.

I Finland kan man studera medicin på svenska endast i Helsingfors, så det var inte svårt att bestämma till vilket universitet jag skulle söka. Våren efter studentskrivningarna gick jag prepkurs och sökte in. Inträdesprovet var mycket svårare än jag hade föreställt mig. Jag hade alltid klarat mig bra i skolan, så det kom litet som en överraskning för mig att jag inte blev antagen. Efter att ha tyckt synd om mig själv en stund konstaterade jag att det bara gäller att skärpa sig och komma bättre förberedd nästa år. Det följande året satsade jag på att läsa fysik och kemi på Helsingfors Universitet. På våren gick jag om samma prepkurs och satsade på att vara den flitigaste av alla. Antagningen fungerar via ett rankingsystem och jag räknade med att vara ganska säker på att få en plats bara jag var bättre än de andra på prepkursen. Inträdesprovet var minst lika svårt den här gången också, men jag var bättre förberedd och kom in
med god marginal.

Det tar sex år att bli färdig läkare. Det är mycket föreläsningar och massiva mängder text att läsa, men mycket av studierna speciellt efter de två första åren går ut på att följa med läraren på sjukhusavdelningen och undersöka intressanta patienter. För en som klarade sig bra i gymnasiet utan att riktigt försöka blev kraven i medi en chock.
Att lära bra studieteknik är livsviktigt för att klara av studierna. Efter fjärde året kan man börja jobba som läkare.
Före man blir färdig förväntas det nog inte några hjältebragder av en, men det är roligt och supermotiverande att få pröva det man lärt sig på riktigt. Det ingår också litet praktik i själva studierna, men de flesta vill nog arbeta på sjukhus under somrarna för att lära sig mer. När man blir färdig efter sex år är man medicine licentiat. Det betyder att man kan arbeta som allmänläkare på t.ex. en hälsocentral eller privatmottagning. En stor del av läkarna väljer att ännu specialisera vidare in på ett visst område av medicinen, t.ex. kirurgi eller pediatri (barnläkare). När man specialiserar sig arbetar man inom specialområdet i 5-6 år till, sen skriver man igen en svår tent för att visa att man lärt sig tillräckligt.

Själv har jag nu kommit så långt att jag sedan några dagar är specialist i anestesiologi och intensivvård. Min specialitet ansvarar för de svårast sjuka patienterna på sjukhus. Vi söver också patienter som skall opereras och ser till att de överlever operationen och återhämtar sig så smärtfritt som möjligt. Det är en spännande specialitet; när allting går som det skall är det ganska slappt och man hinner dricka kaffe och skvallra med kollegerna i kansliet, men när någonting går snett i operationssalen blir det hastigt frågan om liv och död för patienten. Man måste alltså hela tiden vara på sin vakt och försöka förutsäga hotande situationer och förhindra att de förverkligas. Man måste också vara redo att reagera snabbt och beslutsamt då det behövs. Som tur är riktiga nödsituationer ändå ganska ovanliga. Som läkare behöver man inte heller bara sitta på mottagningsrummet och ta emot patienter. Själv har jag bl.a. extraknäckt som läkare på ishockeymatcher och motocrosstävlingar, jobbat som forskare och ibland svarat på roliga medicinska frågor på Radio X3M.

Att vara läkare känns ibland mer som en livsstil än ett yrke. Man vet en massa om människokroppen som inte andra vet och det förändrar sättet man ser på världen. Man driver sina vänner till vansinne med sina ständiga kommentarer om sakfel i läkarserierna i tv och stirrar pinsamt länge på främmande människor när man försöker klura ut vad det egentligen är för nippa de har på näsan. Jag har sett barn födas och människor dö, jag har sett det mesta livet för med sig och trots att det ibland känns tungt ångrar jag inte mitt yrkesval.

MD Erik Litonius
Specialist i anestesiologi och intensivvård
HUCS Tölö sjukhus