Din passion behöver inte alltid vara ditt yrke

Till yrke är jag lågstadielärare. Det är ett jobb jag som verkligen är givande och som jag trivs bra med. Men jag har valt att inte skriva om det nu. Istället vill jag skriva om min stora passion: Musiken.

Redan som 4 åring började jag i musiklekskola. Efter musiklekskolan fortsatte jag att sjunga i körer på Musikinstitutet Kungsvägen i Vanda, och senare i tonåren började jag ta lektioner i klassisk solosång. Fast jag alltid tyckt om att uppträda så kändes det i början ganska nervöst och skrämmande att uppträda, speciellt solo. Man oroar sig bl.a. för om rösten skall eller om händerna börjar skaka då man står där på scenen med mikrofonen i handen. Men ju mera jag uppträdde desto bättre gick det och jag insåg att genom att uppträda regelbundet så börjar nervositeten släppa lite.
I dag känner jag mig fortfarande nervös då jag skall upp på scenen men det är en sorts positiv nervositet och jag får en kick av det.

I slutet av gymnasiet funderade jag på vad jag skulle göra efter gymnasiet. En dröm var att söka till Sibelius Akademi med klassisk sång som huvudämne. Men samtidigt som jag tyckte att detta skulle vara jätte roligt och intressant så funderade jag på om det var rätt val för just mig. Tanken på att min röst skulle vara mitt instrument och det som jag skulle leva på i framtiden skrämde mig lite. Vad om min röst förstörs eller jag inte klarar av de krav jag skulle ställas inför? Att jobba som musiker är ju inte alltid så lätt i en musikvärld där konkurrensen är rätt hård.

Då jag jobbade som assistent i en skola efter gymnasiet märkte jag hur mycket jag tyckte om att jobba med barn. Eftersom jag alltid tyckt om de olika ämnen man har i grundskolan så började jag fundera på att sköka in till Åbo Akademis Pedagogiska fakultet för att studera till klasslärare. Jag tyckte att det här lät som något för mig och bestämde mig att satsa på ett mera konkret yrke som lärare. Visst brann jag fortfarande för musiken men läraryrket verkade vara något som passade mig och jag kunde ju fortfarande fortsätta med musiken på sidan om. Efter tiden på gymnasiet började jag sjunga mera i band. Det började faktiskt lite av en slump: en bekant till mig berättade att hans arbetsplats sökte ett band för en fest. Då fick jag idén att sätta ihop ett eget band och ställa upp på deras fest. Jag tog initiativ och ringde runt till kompisar som spelade instrument och snart hade vi ett band! Fast vi inte spelade tillsammans så värst länge så fick jag ändå många kontakter till andra musiker via bandet. Och just så fungerar det ofta i musikvärlden.

Under studietiden i Vasa blev jag vän med några killar och efter att vi flyttat tillbaka till Helsingfors så bildade vi bandet Nina and the Cowboys som spelar tillsammans ännu idag. I början fick vi gigs via vänner och bekanta. Men genom att uppträda med bandet lärde jag mig snabbt att det verkligen lönar sig att öva och göra ett bra jobb. För gör man det så kan man räkna med att få ett nytt gig för varje gig man gör. Det finns alltid någon som är intresserad och behöver ett band för ett bröllop, födelsedagsfest, julfest eller annat liknande evenemang.
Idag sjunger jag också i bandet Acoustic Dixie Six som är ett jazzband. Bandet grundades för ca 15 år sen som ett instrumentalt band. Jag fick chansen att sjunga med dem genom en av medlemmarna som var med i ett annat band som jag också uppträdde med ibland. Jag kände till jazzmusik rätt bra eftersom min pappa lyssnat på jazz sedan jag var liten. Jag blev med ens jätte ivrig då jag fick sjunga med Acoustic Dixie och det var kanske min iver som smittade av sig, för att efter att ha uppträtt med bandet några gånger så blev jag en permanent del av gruppen. Acoustic Dixie Six har alltid övat regelbundet vilket är viktigt för att göra framsteg och bli bättre som musiker. Vi har alltid haft en hel del beställningar på uppträdanden och förra året fick vi chansen att uppträda på jazzbarernas jazz bar: Storyville.
Det var nu man insåg att regelbundet övande och hårt arbete verkligen lönat sig. Första långa uppträdandet på Storyville öppnade mina ögon. Vi spelade i ca 4 timmar med pauser emellan. Jag insåg att man verkligen måste ta hand om sin röst för att den skall klara av att hålla och låta bra i 4 timmar. Men gigen var definitivt lyckad eftersom vi sedan dess fått regelbundna gigs på Storyville. Nåt måste vi alltså ha gjort rätt!

Mitt yrke som lärare ger mig mycket under arbetsveckan och på veckosluten samt under loven kan jag ägna mig helt och hållet åt min passion. Hela mitt liv har jag drömt om och älskat att sjunga och uppträda. Jag kan inte leva utan musik i mitt liv. Idag har jag lyckan av att kunna njuta av musiken fast det inte är mitt yrke!

Nina Lindroos
Klasslärare och musiker på sidan om
Acoustic Dixie Six uppträder regelbundet på Storyville (För mera information: www.dixie.fi)