Om att våga misslyckas

”Jag faller isär. Bitar av mig ligger utspridda över hela golvet. Jag är livrädd att någon skall se igenom mig och inse att jag bara är en bluff. Att jag inte kan ett skit. Att det jag gör är skit. Jag syr och syr, spänner sömmarna hårt för att dölja alla brister.”

Dessa absurda tankar snurrar ofta i mitt huvud innan en film blir klar. Just då tvivlar jag på allt jag jobbat för de senaste månaderna. Filmen framför mig i klipprogrammet känns som pretentiöst skit. Den känns banal och patetisk och bild och innehåll går inte ihop. Helst av allt vill jag trycka på ”delete” och gå och gömma mig. På något underligt vis blir filmen ändå klar (jag har oftast ingen aning om hur det går till). Den möter sin publik och publiken reagerar. Jag kan pusta ut. Jag kan se filmen som ett verk utanför mig i stället för att se den som ett blodigt missfall. Jag har klarat det.

Vi är alla rädda ibland. Efter grundskolan eller andra stadiet handlar kanske ens rädsla om framtiden. Man ska välja rätt studieplats, flytta till ett nytt ställe och börja ett nytt skede i livet. Man är rädd för att misslyckas med sina val eller för att det man vill inte lyckas. Eller så är man rädd för att man inte vet vad man vill. Kanske man inte alls har lust att studera, men normen säger åt en att det är så man gör. Innan jag började studera mediakultur valde jag att ta ett mellanår och resa runt ensam i Thailand och Laos. Jag var livrädd då jag satt på flygplatsen. Det är någonting jag aldrig ångrat. Ibland tror jag att livserfarenhet är viktigare än studier. Även om jag självfallet lärde mig massor under min studietid tror jag ändå att jag fått mest ut av att se många kulturer och träffa människor i olika samhällsklasser med olika berättelser.

Efter slutförda studier står man igen i ett skrämmande vägskäl, man skall ta hand om sig själv och bevisa att man kan det man studerat den senaste tiden. Om man ens får jobb. Jag hade turen att få tre kreativa deltidsjobb samtidigt.
Jag tror jag aldrig har varit så rädd för att misslyckas med mina prestationer. Allt var nytt och svårt. Men efter årets slut kunde jag konstatera att jag fortfarande var hel. Allt gick inte perfekt men världen gick heller inte under.
Jag blev modigare och bättre på att våga misslyckas. Jag tror att alla borde bli bättre på att misslyckas.

Nu när jag gör en film kommer fortfarande tvivlet och rädslan till mig, men jag försöker att använda mig av den för att få styrka och mod. För fast hur klyschigt det än låter så finns det inget bättre än att komma över sin rädsla och det kan man bara göra genom att ”våga misslyckas”.

Anna-Sofia Nylund
Filmmakare