Jag ångrar ingenting

Jag är en bartender! Eller rättare sagt, jag var bartender, servitör och krögare. Det var aldrig själva tanken.
Tanken var att jag skulle arbeta med försäljning. Det var där de stora pengarna fanns. Eller i alla fall ganska stora pengar. Vad för försäljning jag hade i åtanke var jag inte riktigt säker på. Samtidigt som jag studerade på gymnasiet hamnade jag av en slump i grovdisken på en restaurang i Göteborg där jag bodde. Det var en polare som arbetade extra där som hade blivit sjuk och undrade om jag hade en möjlighet att hoppa in i hans läge. Klart det, jag hade inget emot att tjäna lite extra. Det blev starten på en sjutton år lång karriär. Jag blev aldrig säljare. Tur är väl det, skall jag vara ärlig hade jag inte stått ut en dag.

Ett år jobbade jag i disken. Det tog dagar att bli av med lukten som etsades fast i huden. Mina armar och händer osade av lukten från gammal mat och vidbrända kastruller. Fingrarna tålde hetta som ingenting efter att jag sorterade skållheta bestick. Efter det året fick jag äntligen hjälpa till vid julborden. Jag var något man kallar för en busboy.
Alltså någon som ställer i ordning, fyller på och dukar av. Eftersom jag fortfarande studerade kunde jag bara arbeta helger och lov. Ytterligare ett år senare började jag som riktig servitör. Efter gymnasiet utbildade jag mig till bartender och började ganska omgående jobba på nattklubb. På dagarna serverade jag, på nätterna jobbade jag i bar.

Så höll det på i många år. Ända tills att jag kom att arbeta på en restaurang som heter Bommen. En teater- och operarestaurang. I några år var jag hovmästare där och fick en fantastisk möjlighet att lära känna och bli personlig vän med många av Sveriges scenpersonligheter tillika de fantastiska människor som arbetar med att lotsa föreställningarna i hamn; teknikerna. Detta var också den restaurangen som skulle komma att kallas min. Jag drev den i flera år, så till den milda grad att jag arbetade för hårt och fick problem med hjärtat. Där slutade även min karriär som krögare abrupt.

Sen blev jag kär och flyttade till Finland. Nu stod jag åter igen i ruta ett. Hade ingen aning om vad jag skulle göra, vad jag skulle arbeta med, om jag skulle studera. Jag var ju vuxen nu. Jag fick nys om ett städjobb på ett daghem och sökte det och voila, jag hade ett jobb. Eftersom jag aldrig satt prestige i vad jag arbetar med utan HUR jag gör det är det väldigt oviktigt med arbetsmässig status. Men eftersom alla biträden skulle avskaffas inom Esbo där jag jobbade erbjöds jag ett nytt jobb något år senare, fast nu som personlig assistent.

För att göra en lång historia kort. Jag VILLE studera. Jag VILLE förkovra mig. Jag VILLE göra något nytt. Jag talade med min chef och blev erbjuden en plats som läroavtalselev för att bli närvårdare. Först fick jag genomgå ett psykologiskt test. När det var klart och jag var godkänd gällde det att starta. Det jag såg som ett hinder var att jag inte längre viste vad som var min studieteknik. Den utvecklades dock under mina två år i skolbänken. Att studera gjorde mig otroligt medveten om mig själv, hur jag tog emot information, hur jag kritiskt förhöll mig till olika teser inom yrket.
Hur jag förvaltade kunskap. Hur jag formades.

Idag arbetar jag som barnträdgårdslärare med genuspedagogik som grund. Utöver det håller jag föreläsningar för elever, lärare och barnpedagoger gällande jämställdhet, antirasism och mobbningsförebyggande.
Och jag ångrar inte en dag.

Larrie Griffis
Barnträdgårdslärare
Esbo Stad