Läraryrket – mer än bara undervisning

Hade någon frågat mig vad jag vill bli när jag bli stor när jag gick i lågstadiet hade jag antagligen svarat popstjärna.
På den tiden fanns det inget annat svar på den frågan. Carola Häggqvist var min idol – och i hennes fotspår skulle jag gå. Jag har alltid tyckt om att stå i centrum och göra mig själv hörd. Kanske det var just det som ledde mig in på lärarbanan. Jag blev nämligen ingen popstjärna, utan jobbar idag längst fram i klassrummet, som specialklasslärare.
Och det är ett val jag hittills inte ångrat.

Att jag hamnade in i läraryrket var nog inte helt av en slump. I min släkt finns flera lärare, och det sägs ju att det är ett yrke som lätt går i arv. Jag provade också på yrket ganska tidigt. Vid sidan om gymnasiet drog jag musiklek för småbarn några gånger i veckan. Jag märkte att jag gillade flera saker i det jobbet; att få planera en lektion, fundera ut ett bra sätt att lära barnen en ny sång och själva lektionen i sig – man vet aldrig vad man får när man jobbar med barn. Efter ett år med musiklek tackade jag sedan ja till ett musiklärarvikariat efter att jag tagit studenten. Också det väldigt givande, fast nog mer krävande. Inte alltid helt enkelt att hålla 20 stycken 7-åringar fokuserade på samma sak. Jag insåg ganska fort att jag var lite för ung och oerfaren för uppgiften vid den tiden. Men trots att uppgiften ibland kändes lite väl tuff för en 18-åring, kände jag att jag hade fått upp ögonen för läraryrket och skickade därför in en ansökan till Pedagogiska fakulteten i Vasa följande vår. Hade jag inte prövat på att jobba som lärare vet jag inte om jag hade sökt in, så det är något jag varmt rekommenderar om man har möjlighet. Man märker nog ganska fort om man är gjord för jobbet eller inte.

Jag kom in på speciallärarutbildningen, en inriktning jag valt för att jag hade en känsla av att barn och ungdomar med särskilda behov var något för mig. Jag har alltid tyckt om att lyssna på andra människor, och tycker om känslan av att få vara ett stöd för någon annan. Jag var inte så insatt i vad exakt en speciallärare gör när jag sökte in, utan utgick ifrån att min personlighet skulle passa för det yrket. Utbildningen i sig var väldigt intressant och varierande. Jag blev behörig som klasslärare också, så förutom den specialpedagogiska delen ingick också alla de vanligaste skolämnena. Man kan nästan säga att jag gick om låg- och högstadiet en gång till, fast ur ett lärarperspektiv. Vi hade roligt på lektionerna, vi skrinnade, sågade plankor i slöjdsalen, spelade piano och hade muntliga föredrag på olika språk. Vänner som studerade juridik eller ekonomi hade nog ibland lite svårt att förstå att också vi på PF studerade på högskolenivå.

Efter fem år i Vasa flyttade jag tillbaka till Helsingfors. Arbetssituationen för nya lärare var lysande – det fanns flera lediga jobb som speciallärare i huvudstadsregionen och jag fick exakt det jobb jag ville ha – som specialklasslärare för en smågrupp med elever i årskurs 7-9. Det var ett rätt så tungt första år, för när man är nyutexaminerad lärare har man absolut ingen aning om vad som väntar. Det går ju inte att läsa i en bok hur man ska hantera ett gäng tonåringar med olika svårigheter och behov. Jag kände också flera gånger att jag hade åldern emot mig – jag var inte många år äldre än de elever jag undervisade vilket ibland hade sina nackdelar. Att arbeta som lärare idag är inte alldeles enkelt.
Själva undervisningen är bara en liten del av vad yrket innefattar. Kontakt med föräldrar, möten och planering, samtal med eleverna gör att man ofta har svårt att sätta punkt för dagen. Det är också svårt att stänga av jobbet när man kommer hem. Men med tiden lär man sig att hitta en balans. Efter att ha klarat första året kände jag mig mer och mer säker i min yrkesroll.

Att få undervisa elever med särskilda behov är ibland utmanande men också väldigt roligt. Man lär sig massor själv och får verkligen fundera hur man på bästa sätt ska lära eleverna något. Det är väldigt givande när man märker att de gör framsteg. Att ha en liten grupp på 10 elever gör att man kommer eleverna väldigt nära, och det känns som om jag kan göra en skillnad i hur deras vardag i skolan ser ut. Det jag gillar allra mest med mitt jobb är humorn och ärligheten som finns hos tonåringar. Man vet aldrig hur dagen ska gå när man kommer på jobb och ibland får man improvisera lite för att få eleverna att lyssna. När människor undrar hur jag orkar med dessa tonåringar brukar jag svara att de inte alls är så jobbiga som man kan tro. Tvärtom skrattar vi massor och jag kan inte tänka mig att jobba med någon annan åldersgrupp. Jag har tur som har ett jobb som innebär att jag får vara en viktig person under dessa ungdomars skolgång och att jag kan få försöka göra deras skolvardag lite lättare.

Sarah Bergroth
Speciallärare