Jag kommer aldrig att lämna musiken

För tjugo år sedan gjorde jag ett beslut som skulle prägla resten av mitt liv. Jag tog steget ut på vägen ledande till ett liv, helt och hållet tillägnat musiken. Nåväl, hittills i alla fall. Att aldrig säga aldrig, är ett talesätt vi alla känner till, men envisheten levande i mig tillåter mig inte att bryta mina löften. Återigen: jag kommer aldrig att lämna musiken.

Studieliv – i korthet

Hur jag övade och slipade på mina instrumentala kunskaper! Timme efter timme.
Dag efter dag. Och hur jag älskade det!

Jag växte upp på landsbygden i Mellersta Österbotten, i ett litet samhälle som för många anses vara en punkt för genomslussning till de närliggande större orterna, men som för mig och många andra var en trygg plats i en värld som då kändes så enorm. Det lilla samhället också platsen som fick mig att öppna mina sinnen för konsten, och som genom konsten fick mig att förstå innebörden av tolerans och respekt för andra människor. Livsvärderingar jag fortfarande bär med mig efter alla dessa år. Paradoxalt nog var det också den lilla byn som drev mig bort från den. Om inte på grund av det som fanns däri, så på grund av det som där saknades.

Jag flyttade hemifrån som sextonåring, omedelbart efter att ha avslutat grundskolan, och tog upp musikstudierna i Lappfjärds folkhögskola. Där fanns jag bland likasinnade, och fostrades av duktiga och sympatiska lärare. Ett par år senare ansökte jag om en studieplats i Jakobstads konservatorium, och fick till min stora glädje den platsen.
Jag stortrivdes där, och var oerhört lycklig över att få finnas på en plats (skolan) som verkligen andades musik.
Jag kunde inte riktigt förstå hur jag, en trumslagare, om än musikalisk, fick plats med alla de fantastiska musiker som fanns i konservatoriet. Men där fanns jag. Mitt i allt det vackra!

Hur jag övade och slipade på mina instrumentala kunskaper! Timme efter timme. Dag efter dag. Och hur jag älskade det! En och annan fest blev det också med studiekamraterna, inte att förglömma. Härliga år. Ända fram till dess att jag sprang in i en osynlig vägg, och tvingades ta avstånd från musiken. Ett avstånd som skulle innebära nästan ett helt år fyllt med åtta till fyra- arbete, långt borta från musiken. Detta till trots återupptog jag ännu ett år senare musikstudierna, och då gick flyttlasset till Åbo, där jag fortfarande lever och verkar.

Här, nu

Detta år firar jag femårsjubileum som rockskolans grundare,- och konstnärliga ledare. Det sjätte verksamhetsåret startade i september i år, alltsammans med härliga skolungdomar från Åbo.

Jag vill understryka vikten av att lägga tyngdpunkten på den musikaliska undervisningen på skolungdomar i åldern
9-15 år, då med rytmmusiken i sinne. Jag vill ge rum för improvisation och fritt uttryck, och därmed också chans till utvecklandet av ett musikalsikt öra. Musikaliskt utövande är en nyckel till en känslovärld, som är alldeles unik.

Vid sidan om undervisningen i Åbo School of rock, drar jag ofta kurser i körsång med pop,- och rock på repertoaren, och ett par gånger i året fungerar jag som ledare i olika musikläger. Alltsammans med unga människor, med barn, eller med människor vars kroppar inte längre är unga, men vars sinnen och hjärtan alltid förblir unga.

Jag vill fortsätta ge barn och unga en chans till ett liv i musiken. En chans till att få uppleva den härliga känsla som söker sig upp längs med ryggraden, då man tillsammans med andra åstadkommer en musikalisk helhet, en sång, en låt, ett körverk, what ever! Det är en känsla som inte kan slås av nån annan.

Sam Fröjdö