Diagnos F32.1

Det är diagnosen som ställdes på mig på våren för fyra år sedan. Så valde jag att kalla beskrivningen av kanske den tyngsta perioden i mitt liv. Medelsvår depressiv episod kallar man det.

Ibland kan dagar kännas tunga eller särskilt besvärliga. Vissa nätter är oroliga och ställvis kan det vara svårt att somna. Tröttheten gör tålamodet mycket kort och det mesta känns motigt. Så här en mörk november kväll är det säkert många som känner igen sig i det. Och att vara trött eller ha svårt att sova betyder inte depressionsdiagnos.
Och vem är inte ibland irriterad på någon? Varje dag kan inte vara en dans på rosor, och att ibland inte orka vara energisk, att ibland inte ens stiga upp ur sängen och ibland små glimtar av att inte orka leva, då tröttheten tar över.
Det betyder inte depressionsdiagnos.

Eller gör det?

Kanske inte som enskilda episoder, men om allt det är vardagen under långa tidsperioder, ja då borde nog varningsklockorna ringa. Mina tentakler var inte ute, jag kände inte efter hur kroppen känns och jag märkte inte
hur min omgivning och familj reagerade på mitt humör. Jag hade fullt upp med att hålla fasaden uppe.
Jag hade hård fart för jag ville inte känna efter.

Idag har jag ett jobb, nära relationer till min familj och goda vänner som jag håller tät kontakt med. Perioden emellan att hålla masken och idag är en bergochdalbana av känslor, känslostormar, självinsikt, ilska, trötthet, uppgivenhet och glädje. Ibland något som kunde kallas för lycka. Jag trodde inte att jag kan vara lycklig– att jag helt enkelt är en pessimist, vars glas är halvtomt och som helt enkelt inte kan vara lycklig. Men genom en lång process där jag först var tvungen att söka hjälp, få en diagnos och sedan erkänna att jag faktiskt behöver hjälp lyckades jag hitta en annan stig att gå, en stig som inte är fullt så mörk och ödelagd som den förra. Det svåraste var nog att erkänna att jag behöver hjälp och att ta emot hjälpen, men jag är glad att jag vågade.

Jag tror inte att bergochdalbanan nånsin tar slut men jag har istället lärt mig hantera situationer och framför allt har jag lärt mig att ta hänsyn till mig själv och skapat mig en positivare självbild.

F32.1 är en sanningsberättelse om att vara i ångestens skor, förföljd av sina egna skuggor. Men det är också en reflektion över hur viktiga andra människor är i livet och om hur jag genom min omgivning hittade tillbaka till vägen som leder framåt i livet.

Mer om boken och recensioner:
http://www.litorale.fi/book_desc.php?id=68

Minna Lindberg
Författare av boken Diagnos F32.1