Du får inte jobbet om du inte söker det

Jag har en fin titel: övertranslator. Det finns inga ”undertranslatorer”, det är bara jag, så man får också kalla mig översättare. Jag har i två år jobbat vid utrikesministeriets kommunikationsenhet med att översätta pressmeddelanden, webbtexter, inbjudningar, tal, broschyrer, frågesporter, visitkort och tweetar från finska till svenska.
Jag älskar mitt jobb, men undrar fortfarande ibland om det var ett misstag att just jag blev anställd.

Jag har nämligen ingen översättarutbildning. Har inte ens studerat språk, jag är historiker. Förutom historia
studerade jag konsthistoria, östeuropastudier, lite litauiska och franska (ok, de är språk) vid Helsingfors universitet.
Jag var en ganska ofokuserad student, det tog mig tio år (och en Bolognaprocess) att bli magister.
Arbetade som servitris och guide vid olika museer under studietiden. Det hände att jag gjorde någon kort översättning.

Ungefär 2002 började jag arbeta på Svenska litteratursällskapets förlag med diverse utgivningsprojekt.
Jag var ”redaktionsassistent”, transkriberade handskrivna texter, gjorde upp personregister, sökte bilder.
Kontrakten var korta och osäkra, lönen usel, men arbetsuppgifterna var givande för en historiker och arbetskompisarna roliga. Jag började jobba med projektet att ge ut Topelius samlade skrifter och arbetet började
mer och mer likna forskning, satt ganska mycket på arkiv och läste gamla brev. Så småningom blev jag faktiskt fastanställd och fick äran att kalla mig redaktör. Jobbet var sällan stressigt, följande deadline var oftast långt i framtiden.
Ändå trivdes jag inte alls, var frustrerad och det kändes som att jag satt fast. Det värsta var att jag började bli gnällig
och bitter. Sista året jag jobbade på SLS var jag konstant sjuk. Bihåleinflammation, bronkitis, allmänt illamående.
Jag måste byta jobb.

Insåg då att jag dittills aldrig gjort några egentliga val i mitt arbetsliv. Alla jobb hade på något vis dykt upp och så hade man halkat in på nästa och drivit vidare. Jag var inte mera studerande utan magister och tvåbarnsmamma.
Nu måste jag först fundera på vad jag egentligen ville göra och sedan måste jag börja läsa platsannonser och sedan,
det värsta, måste jag våga söka. Sökte två eller tre jobb under ca ett halvt år (det erbjuds inte massor av jobb för humanister…). Blev kallad till en intervju och fattar mycket bra att jag inte blev vald då. Var helt oförberedd
och mycket osäker på om jag skulle klara av jobbet.

En söndag i maj 2011 fastnade mina ögon på en annons i Hesari: översättare och informatör vid utrikesministeriets kommunikationsenhet. Inte juridiska texter. Jag skrattade klentroget, det var ju så klart det jag alltid hade velat göra! Ändå övervägde jag till att börja med inte ens att söka tjänsten. Jämrade bara till höger och vänster, att tänk att det finns ett sånt jobb, det är exakt vad jag skulle vilja göra, men det fanns såklart inte en chans i världen att jag skulle få det. Tills min storasyster fick nog av mitt gnäll och torrt konstaterade att om jag inte söker det kan jag åtminstone inte få det.

Så sökte jag det och blev kallad på intervju! Sällan har någon varit så väl förberedd och triggad för en arbetsintervju.
Jag insåg att jag måste kompensera för min bristfälliga CV. Min bästa fras, som jag tror att gav mig jobbet:
”Jag är säkert en helt okej översättare nu, men jag tror att jag kan utvecklas till en helt strålande översättare”.
Jag hade som sagt gjort en del korta översättningar, men mina erfarenheter av att syssla med officiella myndighetstexter och översättning på heltid var lika med noll. Av arbetet som redaktör hade jag ändå såklart en massa nyttiga erfarenheter (det är viktigt att man skriver rätt). Men också av alla andra ströjobb har jag så småningom insett att jag har nytta, jag har bland annat lärt mig uttrycka mig tydligt som guide och att ge service till olika sorters människor som servitris.

Tips: om det i en annons för en statlig tjänst står ”vaaditaan erinomaiset suomenkielen taidot” betyder det inte
att du ska kunna utmärkt finska, utan att du ska ha avlagt utbildningsstyrelsens prov. Det visste inte jag
(eller min blivande chef), så efter att de valt mig tog det ytterligare fyra månader, ett finskaprov för 300 euro
och en hel del pappersarbete innan jag kunde börja på UM. Det var plågsamt då, men såklart obetydligt så här i efterhand.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar det höga tempot, jag älskar att vara en språkpolis, jag älskar att arbeta i en helt finskspråkig miljö. Alla arbetsgivare och organisationer har sina för- och nackdelar, men UM och staten är min absolut bästa arbetsgivare hittills.

Laura Mattsson
Övertranslator på Finlands utrikesministerium