Om att lyssna till sin inre röst, pröva sig fram och att slutligen hitta rätt

När jag som nybakad student sommaren 2002 fick besked om att jag blivit antagen till Hanken uttryckte sig en av mina bästa vänner så här: ”NEJ! Eller alltså grattis men du hör inte hemma där, du skall söka dig till nåt där du får utlopp för din kreativitet”. Hon hade så rätt, och hennes ord etsade sig fast på mina trumhinnor och förföljde mig hela min 3-åriga studietid på Hanken. Idag, 11 år senare är jag fast anställd skådespelare på Svenska Teatern.

Vägen hit har inte varit spikrak, och det är jag med facit i hand väldigt glad över. Jag vill understryka att jag inte har nåt som helst emot Hanken som skola. Hanken var ett av de bästa misstag jag gjort i mitt liv; förutom att jag faktiskt lärde mig lite om ekonomi byggde jag också upp ett brett nätverk och träffade människor jag idag är innerligt tacksam över att jag lärt känna. Men ekonomistudierna var helt enkelt inte rätt val för mig.

Min räddning blev TV-serien Fling, ett ungdomsprojekt där 10 stycken tonåringar inklusive jag under ledning av regissör Ulrika Bengts skulle skriva ett TV-manus om att vara ung i Helsingfors idag. Vi fick också spela huvudrollerna i ifrågavarande TV-serie. Det var så fruktansvärt givande. Både hela den fyra år långa skrivprocessen och skådespeleriet. Äntligen fick jag hålla på med något jag tyckte var roligt, skapande, något som fick mig att växa som människa, något jag kände mig bra på. Precis motsatsen till vad jag kände för mina ekonomistudier.

När Fling sändes i TV 2004 hade Ulrika och mina medskådespelare redan övertalat mig att söka in till Teaterhögskolan. Ett steg som jag aldrig vågat ta utan deras stöd men ett steg jag idag är tacksam att jag tog trots mina föräldrars aningen oroade reaktioner, som senare förvandlats till pur stolthet, vill jag tillägga. Jag blev antagen till skolan, tog mig igenom fem års intensiva och krävande dramastudier, träffade mitt livs man bland studiekamraterna – and the rest is history.

Vad jag lärt mig av denna resa? Först och främst att man alltid mår bäst av att lyssna till sin inre röst, trots att den uppmanar dig att välja en annan stig än den dina kompisar, syskon eller föräldrar gått. Jag har också lärt mig att det alltid är okej att ångra sig. Jag känner att jag gav Hanken en ärlig chans, jag gav inte upp genast men var klok nog
att till slut inse att det inte var där jag hörde hemma. Jag tror att jag varit alldeles för ung och oerfaren om jag kommit in på Teaterhögskolan som 18-åring, det var helt enkelt meningen att det skulle ta mig några år att hitta dit. Och sist men inte minst: både mitt branschbyte och livet som skådespelare handlar om att våga kasta sig ut i det okända, våga göra bort sig, våga trampa utanför det som känns bekvämt. Utan alla dessa faktorer hade jag aldrig nått dit jag är idag.

Så till alla er som närmar sig 20, kanske 25 eller rentav 30 men som fortfarande inte vet vad ni vill bli när ni blir stora: have no fear. Det är okej att vara lost. Du är faktiskt din egen lyckas smed och om du vågar lyssna till ditt hjärta kommer du nog att hitta rätt bana förr eller senare. Jävligt klyschigt, men så är det.

Sophia Heikkilä
Skådespelare vid Svenska Teatern